Varför räknar vi (nästan) alltid fel?

Av: Anders Eklund

Det är nog fler än jag som har grubblat på varför vi så ofta underskattar kostnader, arbetsinsatser och tidsåtgång. I projektvärlden har vi ju uppfunnit ett antal verktyg och metoder för att råda bot på våra ständiga felkalkyleringar. Vissa av dem löser delvis problemet medan andra inte verkar ha någon effekt. Det mesta vi använder oss av är erfarenhetsbaserat, men varför använder vi inte mer kunskap om hur våra hjärnor faktiskt fungerar?

En förklaring till våra ständiga felräkningar kan vara att vår taluppfattning i grunden är logaritmisk. Det innebär att vi tycker avståndet mellan små tal är större än avståndet mellan stora tal. Barn upp till ungefär 8 års ålder har en logaritmisk taluppfattning, men den trängs undan av skolundervisningen som lär ut en skala med lika stora avstånd mellan talen. Det här är välkänt bland pedagoger som forskar om hur man ska lära ut matematik till yngre barn. Det finns också studier som visar att vuxna som inte utsatts för skolundervisning i matematik har en logaritmisk taluppfattning. En av studierna har undersökt taluppfattningen hos Mundurucu-stammen i Amazonas och jämfört den med västerlänningar som fått skolundervisning i matematik. Mundurucu har bara räknetal upp till 5, allt däröver betraktas som ”många”.

Projektledning budget felräkning på moment.se

 

Bild: Allt om Vetenskap

Men även vi västerlänningar behåller till viss del den här logaritmiska taluppfattningen. Den rätlinjiga (proportionerliga) taluppfattningen som vi lär oss i skolan är enligt vissa onaturlig för oss (läs mer här). Kan det vara så att just det här spelar oss ett spratt när vi ska uppskatta omfattningen av arbetsuppgifter? Och att konsekvenserna därför blir större när  omfattningen av uppgiften är större?

Ett annat perspektiv på frågan tar Alex Yakyma i det här blogginlägget. Läs dock kommentaren med några relevanta invändningar i bloggen. Ytterligare en förklaring till varför vi räknar fel kan vara ”Planning Fallacy” som först beskrevs av Daniel Kahneman och Amos Tversky. Det här fenomenet gör att man är överoptimistisk när man ska uppskatta omfattningen av en arbetsuppgift som man själv ska genomföra. Problemet är det omvända när vi uppskattar omfattningen av arbete som andra ska utföra. Någon som känner igen det problemet från projektvärlden (tänk projektbeställare…)?  Som tur är kan vi minska problemet genom att bryta ned uppgifterna i mindre delar så att man estimerar en liten del i taget. Det borde också minska felen som uppstår på grund av logaritmisk taluppfattning.

Planning Poker och en relativ estimeringsskala baserad på Fibonacci-sekvensen kanske också är verktyg för att hantera samma problem. Jag har dock inte sett någon referens till logaritmisk taluppfattning i litteraturen om agil estimering, men den kanske finns där någonstans. Vet du något om det, hör gärna av dig till mig!

Borde vi kanske göra som Mundurucu-stammen och nöja oss med att räkna till fem och konstatera att allt däröver är ”många”?