Varför är det så svårt med sunt förnuft?

Senaste numret av Fokus innehåller en tolv sidor lång artikel med namnet Landet som byggde bort sig (se Fokus hemsida för en introduktion). Artikeln innehåller en lång rad skrämmande exempel på vad som kan hända när man kör igång stora infrastrukturprojekt utan att grundläggande förutsättningar finns på plats. Det är en 10 km lång motorväg mitt i ingenstans där man började bygga där det var lättast att köpa loss mark, en avsaltningsanläggning för 2 300 miljoner euro och en ny flygplats som inte ska användas. Man tror inte sina ögon när man läser och det är lätt att tänka ”men tur man bor i Sverige”. Här finns i alla fall lite sunt förnuft, och nästan ingen korruption.

Men hur är det med det sunda förnuftet när det kommer till Sverige och politiskt styrda initiativ?

I artikeln som följer den spanska framgår att Sverige har en lagstiftning för miljöbilar som innebär att en tyngre bil automatiskt får släppa ut mer avgaser. Det vill säga lägger man en blyklump i bagageluckan kan man få skattebefrielse. Det framgår också att Volvo av miljöskäl slutar tillverka dieselbussar för stadstrafik samtidigt som man ger skattesubventioner till bilister som nu går över till diesel.

Ok, ok. Men det är Spanien. Och det är politik. Men i projektvärlden finns i alla gott om sunt förnuft. Eller?

Nja, det är nog tveksamt där också. Jag blir alltid lika förvånad när jag tittar på stora organisationers strategiska mål och deras svaga koppling till projekten som verkar leva sitt eget liv, utan fastslagen koppling till strategierna. Ofta ser jag också produktutvecklingsprojekt som startas innan man formulerat hur produkten ska säljas på marknaden. Det påminner om … ja, det påminner faktiskt om lösryckta spanska motorvägsstumpar där den övergripande styrningen och det sunda förnuftet lyser med sin frånvaro.

Kombinerar man sedan politik och projektverksamhet får man LoU (lagen om offentlig upphandling). I den senaste stora upphandlingen i Sverige fick många leverantörer argumentera för hur man kunde offerera priser på runt 400 kr/h medan andra priser på 1 kr/h accepterades. Tittar man sedan på hur mycket tid och skattepengar som först läggs på myndighetssidan för att följa LoU-reglerna, sedan på leverantörssidan för att på rätt sätt kringgå/förhålla sig till dem – och därefter på alla avrop med skräddarsydda förfrågningsunderlag som bara passar en enda konsult så blir det uppenbart vilket slöseri som pågår. Varför inte avveckla LoU och i stället låta Riksrevisionen få en ny avdelning: ett antal revisorer med en stor portion sunt förnut som får granska myndigheterna för att säkerställa att de upphandlingar som görs är effektiva, konkurrensutsättande och korruptionsfria?

Om vi så lämnar både Spanien, politik och projektvärld – hur är det med vår individuella sunda förnuft och helhetssyn? Vi kanske alla borde fundera på olika sätt att systematiskt höja blicken och fråga om vi jobbar med rätt saker på rätt sätt. De agila utvecklingsmetodikernas ständiga retrospectives eller erfarenhetsåtervinningar är faktiskt inte så dumma och skulle kunna tillämpas betydligt bredare.