Professionellt att bli förbannad?

Sverige är på många sätt ett väldigt lagom och korrekt land. Här – kanske mer än någon annanstans – anses det professionellt att inte tappa fattningen och att inte bli förbannad. En skicklig ledare med ett situationsanpassat ledarskap förväntas helt enkelt kunna hitta andra sätt att hantera svåra situationer. Och de sätten ska förstås vara professionella.

Men kan det ibland vara professionellt, effektivt och lämpligt att helt enkelt bli förbannad?

Jag är nog själv ganska typisk som svensk här. Jag tror inte jag någon gång blivit okontrollerat arg i jobbsammanhang, men vid några enstaka tillfällen har jag blivit rejält förbannad och också tydligt visat det. Det har oftast handlat om att någon ljugit mig rakt i ansiktet eller att någon över tiden betett sig riktigt illa och det till slut har blivit en droppe som fått bägaren att rinna över. Jag har nog blivit lite förvånad över att märka att mycket blev bättre av att jag visade hur förbannad jag blev. I stället för att ångra mig i dessa sammanhang har jag känt att luften rensats, ett helt oacceptabelt beteende har tagit slut och att man kanske borde använda låta även negativa känslor visas oftare som ledare, i stället för att det ska gå många år mellan tillfällena.

Och samtidigt, är det inte det värsta som finns – chefer/ledare som får återkommande vredesutbrott, som på osakliga grunder och med varierande dagsform låter känslorna ta vilka uttryck som helst och skapar en olustig och otrygg arbetssituation för sin omgivning? Borde de inte lära sig ett modernt, effektivt ledarskap i stället?