Parodi på prissättning i LoU-upphandlingar

Jag har flera gånger på den här bloggen skrivit om orimligheter i LoU-upphandlingar. LoU borde ju säkerställa att skattepengar används effektivt i upphandlingssituationer, men i praktiken blir det ofta precis tvärtom: man lägger ner mycket (skatte-)pengar på att administrera och genomföra upphandlingar vars resultat blir helt meningslösa, uppenbart orättvisa och/eller inte ger myndigheten tillgång till de bästa konsulterna (p g a utvärdering enbart på pris och inte kvalitet).

Det senaste exemplet är en av sveriges mer välkända myndigheter som ska upphandla fyra kategorier IT-konsulter, var och en med två olika erfarenhetsnivåer. Anbudslämnarna måste offerera på samtliga kategorier och nivåer. För att sedan välja ut de vinnande anbuden utvärderar man till 100% på pris, genom att vikta offererade timpriser med förväntad inköpsvolym.

Det innebär givetvis att de som kommer offerera på de volymmässigt största tjänsterna inte kommer ha en chans att konkurrera med någon som bara är intresserad av en av de mindre tjänsterna. Ännu mindre chans att konkurrera kommer man ha om man vill offerera marknadsmässiga priser på samtliga delar.

Ett företag som i den aktuella upphandligen enbart avser sälja databasdesigners kan offerera samtliga övriga roller för 1 kr/h. Om man sedan prissätter sin egen tjänst med 1 500 kr/h för den lägre erfarenhetsnivån och 2 000 kr/h för den högre kommer det lämnade anbudet att i genomsnitt få ett timpris på 220 kr/h, trots att man i praktiken enbart kommer offerera på sina tjänster med priserna 1 500 resp 2 000 kr/h.

Hur kan skattepengar få användas för såna här upphandlingar och är det någon som på allvar tror att myndigheten får bäst konsult för rätt pris?