Behöver ni fler som paddlar?

Häromdagen bläddrade jag igenom ett gammalt Powerpointbildspel som handlade om hur ett svenskt företag förlorade mot ett japanskt i ett kanotrace. Styrelsen för det svenska företaget tillsatte en task force som efter en viss tid kom fram till att man förlorat p g a att japanerna hade 7 som paddlade och 1 som gav instruktioner. I den svenska kanoten var förhållandet omvänt: 1 paddlade och 7 gav instruktioner.

Man beslöt då att anlita ett konsultföretag för detaljanalysera och ta fram en handlingsplan. Så skedde och efter några månader återkom konsultföretaget med ett förslag om att bara 4 personer skulle ge instruktioner, medan 2 skulle övervaka de som gav instruktionerna, 1 skulle vara övergripande ledare och 1 skulle paddla. Paddlaren skulle dessutom få ta ett större ansvar.

Konstigt nog förlorade man nästa års kanotrace med ännu större marginal. Ledningen beslöt att avskeda paddlaren på grund av att han var lågpresterande, men gav sedan en bonus till ledaren för övervakarna för den fina gruppkänsla som skapats. Man anlitade även konsultbolaget på nytt för att utvärdera årets race och fick tips om att ta fram en kajak i bättre material …

Det är svårt att inte skratta åt bilderna och de enkla men skickligt gjorda illustrationerna. Det skrämmande är bara att jag allt oftare senare år har börjat se såna här tendenser ute på stora företag. Vad har hänt med de platta organisationerna? Varför finns det så få paddlare ute i projekten idag och så många mellanchefer i linjeorganisationen?

Så här på sensommaren skulle jag också vilja passa på att rekommendera en bok: Inferno av Dan Brown. Det är väl inte så unikt att rekommendera en av de mest lästa författarna, men temat i den senaste boken är högaktuellt, och faktiskt inte helt väsensskilt från det vanligaste problemet i projektvärlden idag, nämligen att för många projekt bedrivs med för få resurser, vilket i sin tur har starka beröringspunkter med kanotracet.