Du har säkert varit med om det själv. Samarbetet i projektet fungerar lite sämre med Hasse och Stina, för de sitter i en annan korridor, kanske en trappa ner och i värsta fall i en helt annan huskropp (!).
Det är märkligt hur även väldigt små fysiska avstånd kraftigt kan försämra ett samarbete.
Som projektledare vill vi ju gärna samla våra projektteam – för att samlokaliseringen ska bli en katalysator för ökat samarbete. Det här är ju extra viktigt i projekt eftersom projektgrupper är tillfälligt sammansatta grupper av människor som ofta inte känner varandra sedan tidigare och som under stor press ska lösa en uppgift.
Men hur gör man om det inte bara är en korridor som skiljer? Halva projektet kanske finns i en annan tidszon på andra sidan jorden, med annan affärskultur och syn på ledarskap och kanske annat språk. Verktyg som underlättar projektsamarbete på distans kan förstås bidra, men den viktigaste rekommendationen blir ändå att så långt det är möjligt satsa på fysiska möten, öga-mot-öga, för att bygga relationer tidigt i projektet.
Samtidigt ska man spara pengar och vara miljömedveten och inte flyga i onödan. Ännu en av projektledningens alla balansgångar som gör yrkesrollen så utmanande och intressant.
Trevlig allhelgonahelg till alla!
