Mitt namn är Henrik Stadler och jag är Senior projektledare på Moment Projektkonsult.I min blogg skriver jag främst om projekt-ledning eftersom det är något jag brinner för.
Läs merDebatten och de heta känslorna kring Reinfeldts förslag om att ge oss möjligheten att jobba längre än till 65 har varit intensiv. Det har inte varit lika stor uppmärksamhet och diskussion kring hans åsikt att byta karriär mitt i livet.
Eftersom det är exakt vad jag gjort så lystrade jag lite extra när han tog upp den saken. Min upplevelse är att det verkligen är något som är möjligt och starkt kan rekommenderas. Det kan kännas svårt, oöverstigligt och jobbigt innan bytet. Min erfarenhet är att efter bytet är gjort så infinner sig en känsla av att ha lyckats med något, att ha fått nya spännande utmaningar och att det faktiskt var värt varje tanke av tvivel under processen.
Självklart passar det inte varje individ eller varje yrkeskarriär men hör du till dem där det skulle fungera så vill jag inte avskräcka utan snarare starkt rekommendera att våga prova det nya.
/Henrik
Ingen, och jag menar verkligen ingen, skulle komma på idén att "pröva" sig fram som kirurg en dag. Det är ju bara så självklart att man behöver en grundutbildning som läkare, specialisering som kirurg, praktisk handledning av mer erfarna kirurger och många års praktiskt arbete för att bli en skicklig kirurg. Alla förstår ju vad som skulle kunna hända om någon bara prövade: människor skulle kunna skadas eller dö. Det är ju helt enkelt inte försvarbart att göra nybörjarmisstag som att ge någon otillräcklig eller för kraftfull narkos, inte ha förberett med relevanta instrument och utrustningar eller att inte ha en aning om vad man ska göra när det uppstår komplikationer under operationen.
Så långt allt väl.
Men varför verkar det finnas en helt annan inställning när det gäller projektledning?
Jag ser gång efter annan exempel på organisationer som gladeligen uppdrar till någon som inte har projektledarutbildning, inte har tidigare projektledningserfarenhet och inte lärts upp av mer erfarna kollegor att plötsligt ansvara för projekt med budgetar på tiotals och ibland även hundratals miljoner kronor. Självklart kan man då inte förvänta sig en projektplanering som skapar maximal chans till framgång - eller en projektledning som har kunskapen och erfarenheten att direkt hantera komplikationer som uppstår på bästa sätt.
Men det konstiga är att det är precis det man gör. Man har förväntningar på att det ändå ska gå bra och ställer sig frågan: varför blir så många projekt försenade och dessutom dyrare än beräknat?
Ja, vad kan det bero på?
Gammaldags företag som “befordrar” sina bästa projektledare till linjechefer – och sedan undrar varför det är så svårt att lyckas med projekt skjuter verkligen sig själva i foten. Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, se t ex inlägget Befordran från ishockey till fotboll.
När projektledning verkligen står i fokus sker ju motsatsen: linjechefer som tröttnat på administration och rutinmässiga personalärenden väljer i stället att gå till en projektledarroll för att få ägna sig åt ledarskapets sprintgren: projektledning.
Men det är lättare sagt än gjort att komma bort från detta synsätt. I dagens Computer Sweden finns en artikel som används för att illustrera att det är status att leda projekt, just därför att … ja, någon gått vidare till en linjechefsroll.
Sen håller jag heller inte med om att man måste gå till de största konsultbolagen för att det är där de mest komplexa uppdragen finns, såsom det beskrivs i Bra betalt – och hjältestatus? När klockan man ärvde slutade fungera och man vill få den reparerad av en expert, går man till urmakaren eller Åhléns?
För övrigt var det kul med ett temanummer om projektledning!
Annika, en senior och ständigt stressad chef säger till Bertil: “Du Bertil, jag känner verkligen att jag inte hinner med allt jag borde göra och undrar om inte du vill sitta med i styrgruppen för Den-nya-produkten i stället för mig?”
Bertil tvekar lite först. Han har ju aldrig suttit i en styrgrupp tidigare och har heller inte hunnit gå den styrgruppsutbildning som han vet infördes på företaget förra året. Men det är ju kul att Annika frågar, och förhoppningsvis är detta ett bra steg i Bertils karriär som linjechef. Bertil tackar ja och tänker att det ju kommer bli en utmaning, men att han väl lär sig under resans gång genom att “sitta med”.
En oskyldig fråga har ställts kan det tyckas – och den har följts av ett naturligt svar.
För några år sedan granskade jag ett projekt som många gånger om drog över fastslagen budget och ledningen för företaget ville veta varför. Det som överraskade mig var inte hur projektet drivits eller projektledarens agerande, utan just styrgruppens. Tre av styrgruppsledamöterna sa under granskningen att deras största utmaning hade varit att under det första halvåret förstå vad projektet hade för mål och syfte. Ändå hade de “suttit med” och tidigt beviljat en ansenlig summa pengar till projektet.
Det var många Bertil i den styrgruppen.
Och frågan är nog om det inte ytterst var Annikorna på företaget som var ansvariga för att budgetöverdraget blev så stort?
Enligt sjätte upplagan av PMIs lönebarometer har projektledarlönerna i världen ökat – mitt under den pågående finanskrisen och lågkonjunkturen. För ytterligare information se följande artikel. Om det är ett tecken på att värdet av god projektledning alltmer uppskattas är det ett glädjande sundhetstecken.
För knappt 10 år sedan läste jag i en personaltidning på ett större svenskt företag att NN hade befordrats från projektledare till linjechef. Samtidigt undrade man varför man hade svårt att behålla sina bästa projektledare. De bästa verkade byta till andra företag eller välja att bli chefer i linjen.
Förhoppningsvis är det färre idag som befordras från ishockey-spelare till fotbollsdito (eller vice versa). Det intressanta är ju snarast vilken division man spelar i. Dessutom är både fotboll och ishockey lagidrotter och inte så olika som man skulle kunna tro.
