På tal om projekt ...

Som projektledarkonsult får man ofta skriva sitt projektdirektiv själv, för formellt godkännande av sponsor/styrgrupp. Och det är väl rätt OK, även om förutsättningarna för framgång är betydligt bättre om sponsorn deltar mer aktivt i formuleringen av direktivet.

Värre är det när styrgruppsordföranden överlåter hela agendan för styrgruppsmötena till projektledaren. Självklart ska en projektledare lämna input till agendan, men hur tar en styrgruppsordförande sitt ansvar för att granska/stötta/avsätta projektledaren om han/hon bara följer den agenda som projektledaren själv satt upp?

I dagens Computer Sweden finns en artikel om ett nystartat företag som tillhandahåller medlingstjänster till parter som befinner sig i en IT-konflikt.

Med tanke på hur ofta det fortfarande sker finns det säkert en bra marknad. Fast jag håller med flera av dem som kommenterat artikeln: det är väsentligt bättre att förebygga konflikten än att medla den och en viktig del i detta har projektledaren, som ska bidra till att överbrygga skillnader i kunskapsnivå och säkerställa att de viktiga intressenterna har samma målbild.

Alla har vi suttit där - på möten som domineras av en enstaka person, agendor som inte respekteras eller mentalt frånvarande personer som pratar i telefon, SMSar och kollar epost.

Alla har vi säkert också läst diverse tips och trix för att råda bot på dessa möten och personlighetstyperna som orsakar dem. Men det är aldrig fel med nya tips och åtminstone techonology drop box var helt ny för mig i Managing the Meeting from Hell på PMHUT.

Varför finns det en sådan övertro på metoder och processer? Personligen känner jag snarare en oro över att det inte kommer fungera när någon tveklöst påstår att med metodik x eller y så löser vi alla problem. Inte ens när de råkar vara den senaste som alla pratar om.

Det vore så mycket bättre om man kunde betrakta olika metodiker som verktygslådor. Som professionell PL ska man givetvis behärska de flesta verktygen i de flesta verktygslådorna. Vattenfallsmetoden lär oss att tänka först och planera i förväg. RUP sätter t ex fokus på ett iterativt arbetssätt och tidigt säkrad arkitektur. De agila metoderna ger oss bra verktyg för att successivt utveckla produkter som vi inte har möjlighet att specificera på förhand och understryker vikten av samarbete, kontinuerligt lärande och vikten av att själv få planera sitt arbete.

Den PL som bäst förmår att analysera sitt projekts och sin organisations förutsättningar, och sedan använder rätt verktyg (även om de kommer från olika verktygslådor) för att nå målen har stora möjligheter att lyckas. Särskilt om man inser att sammansättningen av verktygen bara är startpunkten till det verkligt viktiga: att få användningen av dem att fungera i projektet. Det sistnämnda uppmärksammades också i Det finns inga snabba genvägar i dagens Computer Sweden.

Avslutningsvis ett citat jag fick med mig hem från en ledarskapskurs en gång: “Om det enda verktyg jag har är en hammare, kommer det mesta att se ut som en spik.”

Kjell Rodenstedt, välkänd projektprofil i Sverige, lanserar tillsammans med Thomas Jansson en portal för portfölj-, program- och projektstyrning: OPGport.

Portalen är inspirerad av open source-tanken och allt material får användas fritt.

I senaste numret av PMI Today framgår att PMI har vuxit starkt det senaste året, mitt under finanskris och lågkonjunktur. Antalet medlemmar per sista oktober 2009 hade ökat med 8,9% jämfört med föregående år.

• Antal medlemmar: 308.485
• Antal aktiva PMPs (certifierade projektledare): 350.450
• Antal tryckta PMBOK Guide: 2.956.296

Det vore intressant att starta en diskussion kring vilket verktyg som är bäst för att ta fram Gantt-scheman. Föredrar du det välkända MS Project med sin rika funktionalitet men också stora risker att navigera fel bland alla inställningar och automatiska omräkningar? Använder du ett lättanvänt men mindre flexibelt alternativ? Papper och penna? Väggen i ett war room? Inget alls?

Här borde det finnas lika många åsikter som när PC vs Mac ska diskuteras …

Trevlig helg till alla!

Jag läste en intressant artikel på PM Hut i morse: Project Managers are Rubbish.

Den tar sin utgångspunkt i senaste Standish-rapporten som konstaterar att andelen lyckade projekt sjönk under 2009 och författaren konstaterar bland annat i en egen replik att “Project Management is maturing, but Project Managers are not.”

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod om artikeln var allvarligt menad eller ironiskt skriven när jag först läste den. Det är lätt att läsa in det ironiska, eftersom det självklart inte är så att allt ansvar är projektledarens – inte minst med tanke på att den framgångsfaktor som ofta lyfts fram som allra viktigast är förankringen och intresset hos företagsledningen.

Men det är lätt att läsa in allvaret också, och jag håller med till stora delar. Allt för många projektledare idag ser sig som utförare av metodik x eller y, certifierad på det ena eller andra sättet, och som administratörer av vad som sker – snarare än som ledare med ansvar och mandat. Större fokus borde ligga på ansvaret att faktiskt lyckas, att våga säga nej till ett projekt som inte borde startas, föreslå att ett projekt ska läggas ner och att kanske våga röra upp himmel och jord när företagsledningen förväntar sig resultat utan att själv avsätta tillräckligt med tid för styrgruppsarbete. Om projektledaren har såväl kunskaper som erfarenhet, ett i grunden kommunikativt och coachande ledarskap som kan växla över till mycket jävlar anamma när det behövs (i eller utanför projektet) ska det faktiskt gå att lägga ett större ansvar på projektledaren. Att två av tre projekt fortfarande misslyckas är ett underkännande till branschen.

Hur tolkar du själv artikeln?